Tänk robot-nanny – ska AI uppfostra våra barn?

Tänk om du plötsligt fick rådet från en artificiell intelligens att vara mer konsekvent och tydligare i värderingarna när du är med dina barn. Och utvecklingssamtalen på skolan var med en robot. Låter det otänkbart? Faktum är att vi är mitt inne i det som kallas den fjärde revolutionen där begrepp som AI, Machine learning, Deep learning och sakernas internet visar vägen. Och där robotar tar snabba kliv in i roller som i mångas ögon kräver mänskliga egenskaper för att utföras.

Vi är många som redan föreställer oss en framtid där bilar är självkörande och chaufförer lika efterfrågade som biografpianister och lykttändare. En värld där kundtjänster bemannas av algoritmer och mobiler blir smartare ju mer de används. Men att ta den där självkörande bilen eller bussen och åka till förskolan eller skolan och lämna över sitt barn till robotar känns för de flesta fortfarande för mycket science fiction.

Ändå har barn sedan länge umgåtts med robotar. Hemma, på förskolan, i skolan, på fritids. Små, gulliga och ibland fluffiga robotar med namn som Marty, Tega och Moonbobo. För det mesta har det varit i någon form av undervisning – att lära sig språk, färger, former, matematik mm. Som pedagogiska assistenter har robotarna börjat finna sin plats och det har till och med visat sig att elever på mellanstadienivå är beredda att följa och lyssna på instruktioner från en robot. Men att den dessutom ska vara en förebild har inte ingått i repertoaren. Så här långt. 

Att ge robotar en uppfostrande roll väcker frågor, inte minst etiska. En ny studie som gjorts i Tyskland och England och publicerats i Science Robotics (augusti 2018), tyder på att barn litar på robotar i mycket högre grad än vad vuxna gör. Om det är bra eller dåligt beror såklart på innehållet och uppsåtet.

Studien bygger på ett sk Ash-experiment. Det gjordes första gången 1951 och undersöker grupptrycket. Fyra personer får se ett streck och ska säga vilket av tre andra streck som är lika långt. Vad försökspersonen inte vet om är att de övriga i rummet är i maskopi med varandra och medvetet svarar fel. Grupptrycket gör att den fjärde personen i många fall håller med de övriga, trots att svaret är uppenbart fel.

Den här gången gjordes experimentet på både barn och vuxna, men med robotar som medvetet svarar fel istället för människor. Det visade sig att de vuxna valde att inte ”lyssna” på robotarna medan en majoritet av barnen höll med dem. Är det positivt att barnen litar på robotar? Vad händer den dagen då robotarna utvecklar egna åsikter som går tvärs emot vad vi själva tycker?

Vi är extra känsliga för tanken att möta robotar på platser där relationer och mänskliga egenskaper, t ex att trösta, känna empati, lyssna och läsa mellan raderna (snart hos en robot nära dig), värderas högt. Platser som förskolor, grundskolor och sjukhus. Det finns många förklaringar till det. Vi kan fortfarande inte prata med tekniken, utan bara till den. Och kanske inte ens det (tänk alla gånger du frågat telefonen vad det är för väder). 

Sjukhus kanske du ändå kan acceptera. Hur det är med skolor och förskolor är troligen en helt annan femma. Redan idag tar i och för sig andra än vi över ansvaret för våra barn på dagarna, men robotar är ny och okänd mark. Fördelarna är att de är konsekventa, tröttnar aldrig och tappar inte tålamodet. Men skulle du lita på dem? Skulle du känna dig trygg om en robot mötte dig i dörren till förskolan när du lämnar dina barn. Eller på skolgården? Även om det är människan som skapar algoritmerna från början, går utvecklingen av AI så snabbt att robotar snart tar egna beslut baserade på egna erfarenheter. Vad händer med guidningen mot de värderingar du vill att dina barn ska ha? Vilken och vems kunskap hamnar i barnets huvud? Stämmer den? Hur kommer du att känna den dagen ditt barn säger: ”säger du ja, men så tycker inte min robot”.